topclass

Det finns hältor som är väldigt svåra att undvika, som t.ex. om de busar i hagen eller råkar vricka eller sträcka sig eller något. Men det finns även de hältorna som man kan förebrygga igenom olika saker. En vanlig skada på dagens ridhästar är kotledsinflammation och det är en skada som man på många sätt kan förebygga.

text från : http://www.horseandhuman.com/post/Kotledsinflammation.aspx

En vanlig orsak till att hästar får kotledsinflammation är överbelastning, som kan bero på felaktig träning, fel skoning, övervikt, dåligt underlag osv. Det är viktigt att man dagligen visiterar hästens ben för att känna efter olika tecken. Svullnad i benen, det som på häst kallas för gallor, kan vara ofarliga om de är kalla. Finns där en värmeökning är det ett tecken på inflammation. Om svullnaden inte ger med sig bör man åka till veterinär. Många tänker på hälta som när hästen tydligt linkar fram på tre ben, men tyvärr är det sällan som tecknen på kotledsinflammation är så tydliga. Ofta är det små saker som att hästen känns stel och ovillig att rida, ofta blir de surare att hantera och kan börja bita eller sparka efter sin ryttare. Det kan vara att de plötsligt vägrar på hinder eller får en mer markbunden gång. Det är viktigt att man som hästägare känner sin häst och tar den på allvar om den börjar förändras i humör eller ridbarhet. Hästar är i grunden samarbetsvilliga djur som inte jäklas med oss utan orsak. Många så kallade "problemhästar" är helt enkelt sura och protesterar för att de har ont!
Om en hälta är unilateral, dvs. enbart på ena sidan syns den oftast tydligare på volt. Man gör då ett longerprov för att se om en hälta kan upptäckas. En hälta som är bilateral, dvs. på båda benen kan vara i det närmaste omöjlig att se, även för en veterinär. Då krävs en ordentlig hältutredning för att lokalisera hältan och fastställa diagnos och behandling

Det kan förekomma hältor där hästen svarar bra på behandlingen, men sedan blir halt igen efter en viss tids ridning. Nu är det viktigt att man tittar på helheten. En häst som är felaktigt skodd kommer t.ex. att bli halt igen så länge som man inte rättar till felet. Precis som vi får ont i fötter och rygg av att gå i fel skor. Hästen skall ha en obruten linje från kotan och ned i hoven i viloläge samt inte vara alltför inåt- eller utåttåad. Tån skall varken vara för kort eller för lång, och trakten inte för hög eller låg. Om du som hästägare ser till att din häst är korrekt skodd eller verkad, samt skos om och verkas regelbundet har du gjort både dig själv och din häst en tjänst. Tänk bara på att man inte heller bör påverka den naturliga brytningen i leden alltför mycket. En onaturlig vinkel kan skapa slitage och skador på lång sikt, även om den är ”korrekt” enligt skolboken. Valet av hovslagare är mycket viktigt. Var kräsen och ställ krav, men lita också på hovslagarens expertis. Det är han som är expert på hovar – inte du.

En annan orsak till hälta kan vara dåligt anpassad utrustning och i synnerhet en felanpassad sadel. För att hästen skall kunna bära upp sin ryttare måste den arbeta genom ryggen. En felanpassad sadel, som hindrar hästens rygg och skapar spänning och smärta, kan i förlängningen också ge överbelastning på framdelen och kotledsinflammation som följd. Den allra vanligaste orsaken bland ridhästar är dock överansträngning på grund av felaktig ridning/träning. Det finns nya studier som visar att det är omöjligt att sätta sig på en häst utan att förändra dess gång. Steglängden blir kortare, speciellt i skritt på kort tygel, men det gäller egentligen alla gångarter oavsett om hästen går i hög eller låg form. Ännu har man inte kunnat fastställa hur detta påverkar hästen på lång sikt, men det är viktigt att ha förståelse för hur mycket vi påverkar hästen – bara genom att sitta upp på den! Därför är det oerhört angeläget att ryttare utbildas till att bli följsamma och lätta att bära för hästen. Först då kan de börja inverka och hjälpa hästen att bli stark, smidig och hållbar. Många ryttare är idag ”första generationens hästmänniskor”. Inget fel med det. Men, det ställer stora krav på dig som hästägare! Många saker som var självklara förr i tiden, måste vi idag läsa oss till. Som hästägare behöver man kunna tillräckligt om foder, utrustning, beteende, ridning, sjukdomar och skoning m.m. för att kunna avgöra när något är fel och vem som skall tillkallas för att rätta till det.

När hästen är ohalt börjar den riktiga rehabiliteringen. Rehabilitering betyder återanpassning. Det är inte alltid hästen kan eller bör återanpassas till det tidigare arbetet. Om skadan berodde på överbelastning och för hård träning säger det sig självt att träningen måste anpassas och ändras. I andra fall kan inflammationen ha gett bestående skador på ledbrosket som också begränsar hästen användningsområde. Att lägga upp en plan för hur träningen gradvis skall stegras och följa denna plan i en träningsdagbok hjälper dig att hålla reda på hästens framsteg. I träningsdagboken skriver du även ned hur hästen känns att rida, samt hur benen känns innan ridningen. En häst som har ont kommer att vilja avlasta det inflammerade området. Ofta sitter smärtan medialt, d.v.s. på insidan av benet. Många gånger bildas ett så kallat överben vid det inre griffelbenet. Om hästen haft ont en längre tid kan det ses på hovens form eftersom den belastas ojämnt. En häst som är halt på höger fram kommer att försöka lägga mer vikt på sitt vänstra framben. Som ryttare känns det som om hästen vill flyta iväg till vänster. Den blir tyngre och stummare på vänster sidan och svårare att böja och ibland även att svänga. Detta skall inte förväxlas med den medfödda snedhet som alla hästar och människor har mer eller mindre. Avlastningen kan vara ett måste i det första stadiet för att lätta bördan för det onda benet och låta det vila. Då är det bättre att leda hästen och låta bli ridning. Men även efter att smärtan försvunnit kan snedheten sitta kvar. Hästen har vant sig vid ett rörelsemönster och kroppen har anpassat sig efter det. Musklerna på den skadade sidan har blivit svagare och stelare. På motsatt sida kan de vara ömma och spända efter hårdare anspänning än normalt. Här kan massage, stretching och andra typer av muskelbehandlingar vara till nytta för hästen. Efter en längre period med veterinärbesök och medicinering är det dock inte många hästägare som har råd med hästmassage. Trots att de känner att det skulle behövas.

I den första rehabiliteringen skall hästen ridas på raka spår. Anledningen till att man undviker volter och gropiga underlag är p.g.a. styrlisten i kotleden. Kotleden är en gångjärnsled, vilket gör att den är gjord för böjning och sträckning. Det kan vara bra att minnas även efter att hästen blivit helt frisk. För mycket nötande på volter kan vara en anledning till att kotorna blir överansträngda i första taget. Och glöm inte att även på raka spår kan ryttaren göra mycket för att rakrikta och stärka sin häst. Tempoväxlingar, halter, lätt ställning i nacken åt bägge hållen, övergångar, svaga sidvärtsförflyttningar m.m.

Träna för att undvika hältor

 Något som man pratar mycket om är att få hästen att jobba med bakbenen och på det sättet flytta vikt ifrån frambenen till bakbenen. I studier har man tittat på denna påstådda viktförflyttning i samband med att hästen fick gå i olika former. Man lät ryttarna rida hästen på fri tygel, i lång-och-låg form, på tygeln med nacken som högsta punkt, ”på tygeln” men med nosen bakom lodplan samt i en stjärnkikare eller hjorthalsform. Man hade trott att man skulle se ett tydligt samband mellan formen på hästen och viktförflyttning från frambenen till bakbenen, men någon sådan trend kunde inte ses. Inte ens på hästar i piaff. Den ända form som gav en tydlig viktförflyttning bakåt var hjorthalsformen. Det som dock skedde här var att haserna blev överbelastade och understödsfasen minskade i bak. I slutändan ledde det till en högre belastning på framkotorna trots en viktförflyttning bakåt. Dessa resultat sätter mycket av det som vi tagit för sanningar ur spel. I skrivandets stund försöker man utreda vad det egentligen är som händer med en häst som känns ”samlad” och en häst som inte är det. En teori som utreds är att det har med fotförflyttningen att göra. Detta utreds bland annat med hjälp av höghastighetskameror, eftersom det är omöjligt att se med blotta ögat. En grundregel när det gäller hållbarhetsträning är att träningen skall ske på lågintensiv nivå under en längre period. Man bör tänka på att variera sin träning så mycket som möjligt och lägga in konditionsträning, styrketräning, dressyrträning, tömkörning, gymnastikhoppning och cavaletti m.m. Man bör dessutom variera de underlag som man rider på. Tänk på att hästen är gjord för att gå på ett underlag som motsvarar en torr gräsplätt. Tunga ridhusunderlag är inte alltid det optimala. Att hästen alltid är lösgjord när vi rider är en annan viktig grundpelare. ”Lösgjordhet” är ett mentalt tillstånd hos hästen, precis lika mycket som det är ett fysiskt! Att hästen slappnar av under ryttaren och godtar dess hjälper, gör sig mjuk och påverkbar, är att vara lösgjord. I den tyska utbildningstrappan som vi ofta anammar i Sverige står lösgjordhet bland de första saker som hästen måste kunna. Om man misslyckas med att hitta lösgjordheten kommer hästen alltid att spänna emot dina hjälper på ett eller annat sätt. Detta lägger en bra grund för belastningsskador.

Egen åsikt :

Saker jag tycker är viktigt för att undvika hältor är att värma upp hästen ordentligt vid ridning, känna att man har en avslappnad och genomriden häst/ponny när man rider, variera sin ridning och träna för en dressyrtränare vilket leder till att man rider sin häst mer rätt. På så sätt belastas hästen inte lika fel..

Jag tycker dock inte man ska hänga upp sig totalt på att hästen ska gå 100% rätt. Leder ofta istället till att man spänner sig osv. För mig ger iaf för mycket tankar när jag rider, bara till att jag spänner mig och då blir det oftast inget bra av det hela. Andas, ta det lugnt och hitta känsla så fixar resten sig :) 

Min ridning är väldgt varierad. Jag rider mest i skogen och någon dag i vecka i paddocken. Men även fast jag rider i skogen ofta varierar jag min ridning massor. Ibland  klättrar jag, ibland skrittar jag bara och ibland rider jag långa konditionspass - allt för att han dessutom inte ska tappa framåtbjudningen och tycka ridningen blir långtråkig. En häst utan framåtbjudning brukar ju dessutom vara ännu svårare att få att jobba rätt.

När det gäller att sätta igång en häst efter en skada tror jag det bästa är att man ska ta det lugnt. Hellre skritta och trava någon vecka extra så att man är helt säker på att de är återuppbyggda. Annars är risken rätt stor att skador återkommer.

NU VILL JAG HÖRA ERA METODER FÖR ATT HÅLLA SKADOR BORTA !!

Puss !